Hyacinthus orientalis delirium

Här händer märkliga saker och även denna gång är herr Otto inblandad. Att han är en speciell påg förstod vi redan strax han flyttat hem till oss, men ikväll har jag konstaterat att man inte ska sluta förvåna sig.
I dagarna två eller tre har Otto varit väldigt intensiv med Pärlan, trots hennes ibland väldigt verbala protester där hon visat upp hela sitt imponerande garnityr. Ja, faktiskt lika intensiv som när hon precis slutat löpa, men fortfarande doftade lite gott enligt honom. Ikväll ställde jag ut en skål med hyacinter i ytterhallen, eftesom de gått i högblom, doftar som allra mest ljuvligt och, visade det sig ledsamt nog, framkallar allergi hos husets herre. Visserligen får jag fortfarande njuta av den underbara doften på väg ut eller in, och det var just på väg ut med herr O jag gjorde en intressant iakttagelse. Ute i hallen blev Otto alldeles prillig. Han snusade, rantade runt, snusade, pep, hittade hyacinterna snusade ännu mer, gnällde, snusade, rantade runt igen och fortsatte snusa. Väl ute skulle han bara in till doften igen och väl inne ville han bara ut i ytterhallen igen. Han har krafsat på dörren, snusat i dörrspringan och pipit omvartannat.
Nu har han släppt alltsammans för en stund och beter sig återigen civliserat (nåja) mot Pärlan igen. Och vid närmare eftertanke visar det sig att Ottos intensitet började samtidigt som hyacinterna började öppna sina knoppar.

Hyacinter tycks alltså vara för Otto vad kattmynta är för vissa katter.

Brottsplats: vardagsrummet

Enligt svensk rättspraxis anses man oskyldig till motsatsen bevisats. Därför har jag valt att skydda den misstänktes identitet, dock är bevisbilden stark och tassavtryck har säkrats på brottsplatsen. Dessa matchas just nu mot vårt register ihop om att förövaren ska kunna fällas för brottet. Kabeln var dessbättre inte av det strömförande slaget, men kostar i runda slängar 7 kkr. Det var inte utan att jag tyckte att husse darrade en smula på rösten när jag ringde och gav honom dödsbudet.

Otto är från Mars, Pärlan från Venus

Igår förstod jag plötsligt varför Otto varit alldeles spattig i två dagar. Jag som i tankarna skyllt på att han är inne i sin värsta och mest odrägliga fjortisperiod just nu upptäckte att tant Pärlan faktiskt började löpa dagen till ära, ganska precis enligt schemat och hon luktar sååå gott, säger Otto. Pärlan uppskattar inte alls att han beter sig som den där jobbiga snubben man kan hitta intill garderoben vid stängningsdags på krogen. Hon visar upp hela sitt praktfulla garnityr, men herr O låter sig inte imponeras. Inte avskräckas heller, för den delen. Nu får de njuta av varandra på varsin sida om IKEA-grinden i några veckor.

Skolan började om i måndags och nu har jag två högstadiebarn. Tiden går. Fort. Även om han inte vill erkänna det verkar Anton tycka att det är ganska roligt, han som varit ganska anti-skola under hela 6:an. Ny skola, nya lärare och flera nya klasskompisar tycks göra susen och han verkar inte helt missnöjd över att återigen ha storasyster Lina på samma skola. De har sina hemklassrum i samma korridor och att ha en syrra i nian kanske känns ganska tryggt när man är nästan yngst på skolan.

Det kanske är dags att dammsuga nu...

... eller vad tror ni?

Den här lille rackaren låg och lurpassade på mig bakom soffan. Ett riktigt välgött praktexemplar, på min ära.

Slagen hjältinna

Idag har tröttheten slagit sina vassa klor i mig. Många borden och måsten finns, men inget vettigt blir gjort. Istället ägnar vi oss namnfunderingar. Två små reevessköldpaddor rumstrerar nu om i vårt omgjorda akvarium och de måste få värdiga namn. Några förslag har poppat upp men ratats. Funderandet fortsätter...

Nu blommar det!

Ingen kan väl anklaga mig för att ha gröna fingrar, verkligen inte. Ibland lyckas jag dock missköta någon blomma så pass att den blommar om. Antagligen är det ett desperat rop på hjälp från den stackars blommans håll, "Se mig! Vattna mig!" I höstas var jag mer än lovligt slarvig och lat. En utekruka blev stående med all jord och vissen grusnejlika kvar trots frost och, så småningom, snöfall. I våras förbarmade jag mig över denna sorgsna syn, men under den torra tuvan hittade jag spirande grönska - en tät matta av späda, ljusgröna blad som nu vuxit till sig och har massor av små skära blommor. Hurra!

Obesvarad kärlek

Otto är kär. Olyckligt kär. I buren sitter en liten shih tzu-flicka och väntar på sin husse och matte. Hon är inte imponerad, trots att stackars Otto åmar sig och kråmar sig och gör allt vad han kan för att ställa sig in.

Hur lagar man ett brustet bullterrierhjärta?

Hungriga vargar

Dagens andra inlägg. Pärlan och herr Otto slumrar vid mina fötter. Rättare sagt sover de räv. Jag är övertygad om att lugnet som råder på golvet är högst tillfälligt. Antagligen upphör det ungefär samma sekund som jag öppnar ugnsluckan och plockar ut den egenhändigt fileade laxen som ligger och gottar sig i värmen därinne. "Hellre än bra" är nog den fras som bäst kan beskriva själva fileandet, likaså "kan själv", men gott ska det bli!

Lina har farit till Norge tillsammans med sin pojkvän, pappa, och hans familj. Den lilla kaninen hon köpte förra veckan, trots mina protester (inte så att jag inte gillar kaniner - tvärtom, vi bor bara lite trångt för 3 hundar, 3 små möss och en liten kanin enligt mig), men med pappas medgivande blir bortskämd hos Linas kompis. Och nu saknar jag den lilla krabaten. Hon är så vansinnigt söt och mysig. Härnäst gäller bara att övertyga älskade sambon om att kanin vill bo hos oss och att intala herr och fröken bull att kanin inte är ett skuttande snacks. Gamla tant amris har redan förstått.

Myteri

Ja, det gjorde jag redan andra dagen efter att bloggen skapats. Hade först tänkt skriva bloggen ur älskade Pärlans perspektiv, men så insåg jag att jag ska ta över bloggrodret själv. De två bullarna som styr våra liv kommer självklart att ta upp en stor del av utrymmet, men också få dela det med resten av familjen och livets stora och små händelser. Välkommen hit!