Ingen kan väl anklaga mig för att ha gröna fingrar, verkligen inte. Ibland lyckas jag dock missköta någon blomma så pass att den blommar om. Antagligen är det ett desperat rop på hjälp från den stackars blommans håll, "Se mig! Vattna mig!" I höstas var jag mer än lovligt slarvig och lat. En utekruka blev stående med all jord och vissen grusnejlika kvar trots frost och, så småningom, snöfall. I våras förbarmade jag mig över denna sorgsna syn, men under den torra tuvan hittade jag spirande grönska - en tät matta av späda, ljusgröna blad som nu vuxit till sig och har massor av små skära blommor. Hurra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar